Författare: Håkan Alfredsson (sida 1 av 95)
Dom kallar på mig
Jag hörde dem när jag klev iland på ön, medan jag lagade mat, på kvällen och på natten….
Och på morgonen som kom med stiltje och sol. Kajaken gled över den spegelblanka ytan, ut mot de yttersta öarna, mot de som på mig kallar…
Här ute, på gränsen till deras fristad, lägger jag upp paddeln och blir sittande…lyssnande….
Deras råmanden, ylanden, sången som aldrig tystnar, frustanden och pustanden…tillsammans ligger de
En ensam gråsäl cirkuler kring mig, iakttar, dyker, kommer upp, synar mig igen och simmar sen bort…
Jag sitter kvar, förundrad…en känsla av vördnad och tacksamhet fyller mig…
På väg tillbaks till ön ändras vädret, moln glider in från havet och får kobbarna runt mig att sväva…
På läsidans slånbärssnår gäckar och lockar småfåglarna mig. Snabba vingar dansar i kikarens sikte. Sången flödar…
På avstånd hör jag måsar och tärnors skrän. På den andra sidan viner det i trädtopparna och vågorna slår mot klipporna. Tärnorna dyker efter småfisk och ägg vaktas.
Och plötsligt…tätt över vågorna med bestämda vingslag kommer han. Den gamle med det ljusa huvudet, havsörnen. Under radarn glider han in bland kobbarna, landar på en, och plötsligt är de två. Hans partner har kommit in från ett annat håll.
Genast blir de uppvaktade av omgivningen som inte är intresserade av deras sällskap. Men inte bryr de sig.
Bara sitter där, avvaktande.
Tålamod
Ligger på magen tätt mot den lavklädda klippan. Vinden blåser kall. Solen värmer föga. Men underifrån känner jag den, lagrad från dagen.
Blicken förlorar sig där himlen möter havet. Örat mot berget, lyssnande. Andningen i samklang. Ödmjukande tacksamhet.
