Kajakvandraren

”Ej en susning i skogen, ej ett sövande prassel. Allt är stilla, högtidligt, andaktsfullt.” (Bäverbäcken, A Viksten)

De gamla bokarna sträcker sig mot  skymningen som faller snabbt i oktobermånaden. Nötskrikan ger hals bortanför den lilla skogtjärnen och korpen flyger vakande över oss. Eldens sken lyser upp nattens tystnad och stillheten följer oss ner i sovsäckarna. 

Morgonen vaknar med blå himmel innan dimman kommer krypande ner mot tjärnen och omsluter oss. Spillkråkan ropar och från andra sidan tjärnen skäller räven. Eldrök skvallrar att kaffet är på gång….

Mörkret är kompakt vid sjutiden och regnet strilar ner. Blöt ved ligger staplad vid elden. Röken ringlar sig in under tarpen och lågorna har skydd under de stora granarna. Jag ligger på liggunderlaget och myser….vaknar, elden har slocknat och regnet smattrar på tarpen, vinden har tagit i och far fram i trädtopparna, somnar om och vaknar till en himmel som sakta spricker upp i blått. Elden tänds och kaffe kokas. 

Väl framme tänder vi kaffeelden. Korparna välkomnar oss. Röken dansar med vinden och vet inte riktigt vart den ska. Vi strövar runt i omgivningen och njuter av tystnaden. Mot kvällen mojnar vinden och vi lagar kvällsvard medan morkullan patrullerar sitt revir. Månen ger bra ledsyn medan sovsäckarna rullas ut. Strax ljudet av stilla snarkningar. Bara glöd kvar och stjärnorna brer sitt täcke över oss. 

Morkullan flyger i gryningen och hackspetten trummar. När solen strålar når nästippen är det dags att blåsa liv i glöden som har gömt sig i askan. Snart blir det kaffe.