Kajakvandraren

Soluppgång
Och jag vaknar som den biologiska klocka jag har rotat i mig.
Tar mitt liggunderlag och går ut och lägger mig på klipporna utanför tältet. Upptäcker snabbt att jag har vaknat sist av alla.
Lövsångarna sjunger från varenda buske.
Korpen kraxar.
Spillkråkan trummar.
Tärnorna dyker efter föda som om de inte har gjort något annat.
Tranor ropar.
Havstrutarna får plötsligt agera snabbt och gemensamt då en havsörn visar sig för närgången.
Och hela tiden en gök som gal i fjärran…

När jag närmar mig kobben som de har inmutat så kommer den ena mig till mötes.
Cirklar runt några varv och berättar något samtidigt.
Jag slår läger på större holme med utsikt mot havstrutön.
När jag reser tältet kommer mina grannar på ljudligt besök, för att strax återvända till sitt.
Deras ö är typ 10 m lång och 4 m bred och 1 m hög, inlandsisslipad och helt kal på växtlighet.
De står ofta mitt uppe på, traskar omkring eller dricker vid vattenbrynet.
När de inte tror att någon tittar riktar de drömmande sina blickar mot horisonten…
…är de som jag?

Lite senare förstod jag att havstrutarna var två ansvarstagande vuxna, då två småttingar plötsligt uppenbarade sig på klippan. En av de vuxna försvinner iväg, flyger bort, helt utom synhåll. Återvände efter ca 20 minuter, glider 100 m strax över vattenytan, landar och kastar upp vad den har i krävan. Ungarna är snabbt där och förser sig av läckerheterna.
Solen belyser sina sista strålar på den lilla kobben med den lilla havstrutefamiljen. De fullfjädrade trutarna förbereder sig för den korta men kalla sommarnatten, där överlevnad är beroende av värmande vingars beskydd.

Sitter vid den sista glöden och värmer mina händer. Plötsligt dyker det upp två svärtor, de kommer in lågt och kretsar ett par varv över mig. De fångar upp solens sista strålglans i sina fjäderdräkter, kolsvarta med de vita vingspegeln, allt med solnedgångsfärgade moln som bakgrund.

Letar fästingar

Grönslick

Havstruten som seglar längs med vågdalarna, strax över vattenytan, ibland utom synhåll, för att plötsligt komma fram just där en våg möter en kobbe och kastar upp en skummande fontän högt upp i luften.

Att sitta och titta ut över ett fantastiskt hav, kobbar och skär, havsörn som flyger längs den oändliga horisonten…det kan jag göra länge, men…det kryper samtidigt i kroppen av rastlöshet!

Vågorna slår långsammare mot klipporna, havet stillar sig…

Att ligga på solvarma klippor efter ett uppfriskande bad och läsa en spännande bok fungerar ett par kapitel, sen kryper det i kroppen av rastlöshet.

Morkullorna flyger vant i skymningen…

Kajaken har begränsat med packutrymme och maten blir därför ganska enkel och inte överflödig. Mellan måltiderna kryper det i magen av rastlöshet och längtan efter snacks.

Elden falnar sakta och slår sig till ro…

Små flockar av storskrakehanar.
Drar fram i hiskeliga farter.
Med sträckta halsar.
I sken av att tro sig veta vart de är på väg, försvinner de i fjärran.

Färgsprakande packning