På avstånd joddlar en gluttsnäppa och betydligt närmare sitter en bergfink och ropar med sin hesa stämma.
Och här ligger jag i detta fantastiska landskap.
I norr ligger Pettsberget med sina två toppar och i söder reser sig Tjåberget, som också har gett namn åt detta fina skogsreservat.
Här seglar kungsörnen på spaning och i skogen ser vi spår efter en annan kung. Björnen har lufsat över den blöta myren. Vid vår lägerplats välkomnas vi av lavskrikan, en nyfiken och stillsam varelse. Korsnäbbar rensar tallar på frön och i den fuktiga, lavhängda gran skogen växer den krävande lunglaven på sälgarna.
Ett underbart landskap att låta sig uppslukas av.
…jag vaknar till och hör vinden susa och bergfinkens kärva toner. Torrt myrgräs är det första jag ser när jag slår upp ögonen, sen tallarna som växer runt myren där jag ligger på mitt underlag och slumrar…och göken gal…
Genom skogen, varmt och stilla, går mina steg.
I hängmattan vilar jag och vänder blad.
I sjökanten plockas det kaveldun och de späda skotten smakar milt och gott.
Kaffe kokas.
När mörkret faller så kryper graderna ner mot noll.
Stjärnklart och halvmåne.
Taltrastarna sjunger sakta och morkullan passerar.
Dovhjortarna brölar.
Tystnad…
…endast elden knäpper…
Mörkt
Sovsäcken kallar…
Ett av mina favorit ”hatobjekt”, planterad granskog! Får det ens kallas skog!?
Kan det vara vackert?!?
Nej, är mitt svar. I alla fall inte om jag ska följa mina invanda trosuppfattningar.
Jag har alltid valt mina skogarna utifrån vissa kriterier och undvikit det jag inte tyckt om.
Men…om jag nu ska dra lite paralleller till mitt eget sinne så uppstår där ju hela tiden saker som jag ibland gillar och ibland inte gillar. Och att jaga positiva upplevelser och undvika negativa sinnestillstånd gör mitt sinne till en krigsskådeplats.
Istället slappnar jag bara av och upptäcker att det som uppstår i mitt sinne, helt enkelt upplöses av sig själv, om jag bara låter det var som det är.
Så här går jag i denna planterade ”hatade” granskog, låter mina trossystem komma och gå som de vill och upptäcker i mitt avslappnade sinnestillstånd att jag kan njuta av denna ”skog” också!
I sluttningen ner mot en liten tjärn ligger jag i hängmattan, fågelkvitter och ändernas parningslek i vattnet. Solens värmande strålar gör mina ögonlock tunga. Jag slumrar en stund och vaknar…torra löv som prasslar med vinden, men något som lät som lätta fotsteg?! Blicken får fäste på något som rör sig på marken 5-6 meter bort. Detta något visar sig vara en padda som sakta tumlar nerför sluttningen. Plötsligt, från ingenstans uppenbarar sig en ormvråk på breda vingar, glider in mellan träden och fäller ut klorna och paddan har blivit lunch!
