Dimman täcker hela dalen, ingen vind, tystnad, stillhet och en upplevelse av att vara ”den enda levande människan kvar på jorden” infinner sig. Många av de rostfärgade löven har fallit av och bäddar in marken i ett mjukt guldglänsande täcke. Mina steg hörs inte, vilket ökar min lust att smyga fram…
…längs branten hittar jag en stenring. Jag tar fram eldstål och flinta och strax kokar kaffet…
…efter lite slummer vandrar jag ner i ravinen. Där har träden fångat upp den fuktiga dimman och låter den falla som ett stilla regn mot marken. Jag följer bäcken uppströms, gott om omkullfallna trädstammar, sumpiga blötmarker, svampmarker, allt täckt av de mjuka löven. Tittar man noga kan man se var djuren har gått, främst dovhjortarna men även några vildsvin. Deras stiga letar sig fram längs bäcken som ibland kantas av branta klippor.
Jag vandrar med bäckens stilla porlande som med sin fridfullhet känns oändlig.
Jag omsluts av ravinens branta sidor som med sin stabilitet känns trygg.
Jag följer med blicken de mäktiga trädstammarnas reslighet mot skyn och känner ingen separation.
Då, plötsligt står den den där, den som vakar över omgivningen, djupt rotad närvaro, helig…
…och jag bugar i vördnad!
