Kajakvandraren

Dimman ligger tät, nollgradigt, 5 sekundmeter och hamninloppet som ligger knappt 100 bort syns inte trots dess blinkande röda och gröna lanternor. Kajaken glider ut och in i det okända. Just detta med det okända är nog det som jag lockas av när det gäller dimma. Sinnena skärps, omgivningen suddas ut och jag blir totalt lurad. Det som ser ut som en udde, kanske 500 m bort, kör jag nästan på efter 30 sekunder. Inget är som det ska med mitt sinne. Blir jag egentligen förvånad?!?

Här och var ligger stora is-sjok och det gäller att planera sin väg så man inte blir inklämd. Mellan tallriksisen är det som att paddla i blött strösocker. Längre ut försvinner isen och alla referensramar försvinner och dock kan det vara så att jag befinner mig i välkända omgivningar men med dimmans hjälp är jag den sista människan på jorden…och som pricken över ödsligheten…en avlägsen mistlur i fjärran…

Stigen är isig och brant och går genom gamla ruiner. Nere vid strandkanten har jag lämnat civilisationen bakom mig och som skydd mot dess ”faror” har jag den 20 meter höga branten som sträcker sig längs den smala kustremsan. Här tar jag mig fram på frusna vallar av sjögräs eller glidandes på havsisen. Havet är stilla och oändligt. Svanar, skarvar och nån enstaka storskrake. Rödhaken följer mig längs den snåriga branten.
I ett skyddat läge, gnistor från eldstålet och strax knäpper det från elden. Kaffe och macka smakar gått medans en näbbmus far in och ut mellan stenarna bredvid mig.
När elden falnat går jag sakta hemåt och då hör jag det…ljudet kommer utifrån havet…avlägsna toner från Hven…till förtret för många och glädje för de små…GLASSBILEN!

Gräsandssamling