När jag går iland på första ön välkomnas jag av havsörnen, den kretsar över tallarna innan den sakta glider mot kobbarna öster om ön. Följer den med blicken och känner lycka. De närmaste dagarna följer jag ett örnpar. Kobbarna verkar vara deras skafferi, dock ser jag aldrig dem äta, kanske pga jag befinner mig för långt bort. Tålamod är en egenskap de värderar högt. Tärnor och måsar attackerar dem titt som tätt, men inte bekommer det dem något. De gör sin grej helt enkelt. Mycket tid spenderas sittandes på en kobbe, den i omgivningen högsta punkten och då i nått meditativ tillstånd, i betraktelse av det som uppstår, också det i tålamodets långa stunder. Ofta sitter de tillsammans.
Ligger i tältöppningen med utsikt mot den oändliga horisonten. Blå himmel med enstaka moln som glider förbi. Vinden knottrar delar av huden och solen värmer andra delar. Havet kommunicerar lågmält med klipporna. Det sägs att precis som varje våg tillhör havet så är vi människor del av något större. Eller är vi bara vilsna individer som planlöst springer runt på en stenklump i rymden?
Korpen flyger sakta, med kikarens hjälp kommer jag nära, i korpens blanka öga betraktar jag plötsligt mig själv. Förundran och närvaro. Vem betraktar vem?
Lagar mat och väntar på en regnskur som ska dra förbi. Hinner jag äta innan? Första dropparna kommer när maten är klar. Plockar in saker i tältapsiden och drar igen yttertältet. Det var i sista ögonblicket. Ingen skur utan ett skyfall blåste in så jag trodde tältet skulle lyfta sig. Kastvindarna var inte att leka med. Slängde på mig regnstället och ut för att kolla linorna. Sen in, dra för och äta medans tältet skakade och regndropparna försökte ta sig igenom tältduken. Nu en timme senare, blå himmel, kav lugnt och alldeles tyst.
Ligger i sovsäcken på klippan. I väster lyser halvmånen tillsammans med Jupiter och Venus. Längre mot norr dröjer sig solens glöd fortfarande på natthimlen. I öster försvinner horisonten när himlen möter havet i oändligheten. Vindstilla med mjuka vågskvalp. Allt är stilla. När jag ligger och betraktar allt detta väcks jag av förundran. Hade tidigare under dagen ett samtal med en mycket god vän om lycka. Vi delade vår upplevelse om vad lycka kunde betyda. Men när jag ligger här så känns ordet lycka fjuttigt. Ordet räcker inte till. Jag upplever något som ligger bortom det. I brist på bra beskrivningar så det som kommer till mig är att jag upplever är en sammansmältning med allt omkring mig. Det låter flummigt, men dock. Men vad är lycka om inte bara en känsla? En känsla som alla andra som kommer och går. Så, jag ligger här i sammansmältningen tills jag somnar och vaknar strax innan solen är på väg upp för att göra horisonten tydlig igen.
Mitt sinne. Besvikelse, irritation, ovisshet, stress, lugn, fokusering, glädje, oro, beslutsångest, mer beslutsångest, glädje, frustration, längtan, valmöjligheter, förväntningar, suck, vad göra, tacksamhet….
Detta och lite till var det som försiggick i mig under 24 timmar, ett dygn under min paddeltur.
Fascineras av hur mitt sinne producerar tankar och känslor oberoende av tid, plats eller omständighet. Som nu när jag befinner mig i en självvald miljö som jag älskar. Att packa kajaken och försvinna ut i skärgården, ensam, är lycka för mig. Att finna ett balanserat förhållningssätt till sinnet är sen utmaningen. För oavsett så producerar min hjärna det den är bäst på att göra, tankar och känslor, dygnet runt. Att finna stabiliteten i allt ökar min förståelse för vem jag i grunden är ❤️
Längre norrut, landsteg jag på en liten ö. Tältplatsen var inte optimal när det gäller vindförhållandena, men tältet kom upp trots kraftiga kastvindar. När resten var på plats tog jag upp kikaren för att spana lite. På grannön med gammeltallarna, i en tall satt havsörnen. Det ljusbruna huvudet syntes tydligt när han vred och vände på det. Det blev att sitta med kikaren framför ögonen i dryga tre kvart för att sen få se honom sakta breda ut sina vingar och glida ner över vattenytan. Det sista jag såg var den vita stjärten försvinna bort mellan öarna.
Nu kokar jag kaffe, tuggar mitt torkade kött, äter mina sista Maryland cookies, med min egen bändade rökwhisky och känner stor tacksamhet till allt jag får uppleva.
