När jag inför denna paddeltur stod och skruvade fast takräcket på bilen hördes plötsligt gråtrutarna varna. Jag vände mig mot himlen och då kom han seglandes över taknockarna, en havsörn. Jag tänkte ”du är med mig från start”.
Första morgonen i skärgården står två skrattmåsar utanför tältet och putsar sina fjädrar. Grågås och kanadagås simmar förbi sida vid sida. Tärnorna dyker oupphörligen efter småfisk. Drillsnäppan springer längs klippkanten. Ett gäng skarvar flyger åt ett håll, ett annat åt motsatta hållet och ett tredje gäng åt ett helt annat håll. Sädesärlan vågar sig ända fram till tältöppningen där jag ligger i sovsäcken. Bakom tältet flöjtar ärtsångaren. Här på en ö långt från bilköer och jobb stannar vardagslivet upp och ett annat tar vid. Plötsligt varnar måsarna, och där är han igen, havsörnen glider in över ön och korna som strövar fritt på grannön råmar högljutt.
När kajaken för mig närmare det yttersta havsbandet blir det allt svårare att hitta bra tältplatser. En ö med full horisontlinje är för mig eftersträvansvärt, en ö nära världs ände. Men det är mycket som ska tas i beaktande, som tex går det att tas sig iland på ett godtagbart sätt, vind och vågförhållanden eftersom jag gärna ligger nära havsnivån, solens uppgång eller nedgång från tältöppningen, markförhållanden och hur kan jag förankra tältet vid alltför kraftiga vindar? Havsörnen har ett stort revir att patrullera på sina vingar. För att känna till områdets olika biotoper som har sin särskilda karaktär i smakupplevelser, allt från inomskärssjöfågelkött till nyfödd sälkut från kobbarna längst ut, gäller det att ha överblick. När mitt tält väl är rest, oavsett ö, så vill jag, som en havsörn känna min plats. Då följer alltid rutinen att jag strosar längs vattnet runt ön och avslutar på högsta punkten. Ibland tar det sin lilla tid och ibland som nu går det fort. Fram emot kvällen kom han igen, nu i sakta mak, tätt över vattnet, mot en bestämd destination, en plats dold för mänsklig kännedom.
När jag en morgon gav mig iväg mot en ny öbekantskap, kajaken fullpackad med det nödvändigaste, så började även mina tankar färdas. Vad är nödvändigt egentligen? Det ryms inte mycket i min kajak, mat, vatten, kläder, tält och sovsäck. Vad mer behöver jag under två veckor? Egentligen? Kommer att tänka på något som Fritjof Nansen skrev i sin bok Friluftsliv, ”Gör släpet längre och du gör vingarna kortare” heter det ju. Men är det inte släpet vi arbetar på? Varje ny uppfinning kan väl ge lättnader, men ökar behoven, binder oss fastare i småtterierna. Livet blir mer och mer invecklat. Vad släpar jag med mig som hindrar mig från mig själv och min fulla potential? Tankarna avbryts av närheten till världens ände, som visar sig inte alls vara någon ände. För här ligger det några kobbar och skär som det skriker och skränar omkring. Havstrutar, silvertärnor, svärtor och tordmular. Jag håller mig på behörigt avstånd och vänder kajaken mot de inre skären och hoppas finna en ny tältplats. Innanför de stora vågorna, bakom låga öar är det gått om sjöfågel, änder och gäss. Det har även han upptäckt, vilket skapar stor uppståndelse. Han har nu sällskap med ytterligare en havsörn och de ger bytesfåglarna inte en lugn stund. Väl framme vid min ö så har den en liten stuga, så när kvällen kommer tänder jag eld i den öppna spisen och somnar gott till lågornas dans.
Här i en liten, liten stuga som bara rymmer en brits, ett litet, litet bord vid ett litet, litet fönster som blickar mot den oändliga horisonten och en öppen spis, finner jag det nödvändigaste. Här vaknar jag av ärtsångarens kvitter, kokar mitt kaffe, strosar runt, fixar och donar. Världen utanför gör sig ibland påmind, men jag påminner mig om vad som just nu är det nödvändigaste för mig. Ensamhet och tystnad för sinnet. Inte för att mitt sinne är tyst. Icke. Men här ute får sinnet tid att låta det obekväma komma till tals med mig själv. Tanken djupnar och saker kommer till klarhet på ett annat sätt.
Likt havsörnen vill jag också ha överblick och koll på situationen. Vara förutseende helt enkelt. Men samtidigt, hur lätt är det inte att jag fastnar, övertänker för och nackdelar och till följd att oron växer. Här ute blir livet tydligare och enklare på många sätt. Mindre invecklat om man så vill, för att referera till Nansen. När det stormar på havet och man befinner sig i en kajak gäller det att behålla lugnet. Bara då kan jag förhålla mig till nästa våg som sköljer över kajaken. När det stormar i mig kan jag slappna av i kropp och sinne. Bara då kan jag förhålla mig med klarhet till de oroliga ”vågorna” som sköljer över mig. De oroliga tankarna blir som spåren efter en tärnans flykt på himlen.
Morgonen efter hemkomsten från skärgårdsturen, vem flyger över taknockarna och önskar mig välkommen hem, tätt följd av skränande gråtrutar?
