Kajakvandraren

Håkan, hav och skog

Meny Stäng

Kategori: hav (sida 1 av 22)

Som en havsörn

När jag inför denna paddeltur stod och skruvade fast takräcket på bilen hördes plötsligt gråtrutarna varna. Jag vände mig mot himlen och då kom han seglandes över taknockarna, en havsörn. Jag tänkte ”du är med mig från start”.

Första morgonen i skärgården står två skrattmåsar utanför tältet och putsar sina fjädrar. Grågås och kanadagås simmar förbi sida vid sida. Tärnorna dyker oupphörligen efter småfisk. Drillsnäppan springer längs klippkanten. Ett gäng skarvar flyger åt ett håll, ett annat åt motsatta hållet och ett tredje gäng åt ett helt annat håll. Sädesärlan vågar sig ända fram till tältöppningen där jag ligger i sovsäcken. Bakom tältet flöjtar ärtsångaren. Här på en ö långt från bilköer och jobb stannar vardagslivet upp och ett annat tar vid. Plötsligt varnar måsarna, och där är han igen, havsörnen glider in över ön och korna som strövar fritt på grannön råmar högljutt. 

När kajaken för mig närmare det yttersta havsbandet blir det allt svårare att hitta bra tältplatser. En ö med full horisontlinje är för mig eftersträvansvärt, en ö nära världs ände. Men det är mycket som ska tas i beaktande, som tex går det att tas sig iland på ett godtagbart sätt, vind och vågförhållanden eftersom jag gärna ligger nära havsnivån, solens uppgång eller nedgång från tältöppningen, markförhållanden och hur kan jag förankra tältet vid alltför kraftiga vindar? Havsörnen har ett stort revir att patrullera på sina vingar. För att känna till områdets olika biotoper som har sin särskilda karaktär i smakupplevelser, allt från inomskärssjöfågelkött till nyfödd sälkut från kobbarna längst ut, gäller det att ha överblick. När mitt tält väl är rest, oavsett ö, så vill jag, som en havsörn känna min plats. Då följer alltid rutinen att jag strosar längs vattnet runt ön och avslutar på högsta punkten. Ibland tar det sin lilla tid och ibland som nu går det fort. Fram emot kvällen kom han igen, nu i sakta mak, tätt över vattnet, mot en bestämd destination, en plats dold för mänsklig kännedom. 

När jag en morgon gav mig iväg mot en ny öbekantskap, kajaken fullpackad med det nödvändigaste, så började även mina tankar färdas. Vad är nödvändigt egentligen? Det ryms inte mycket i min kajak, mat, vatten, kläder, tält och sovsäck. Vad mer behöver jag under två veckor? Egentligen? Kommer att tänka på något som Fritjof Nansen skrev i sin bok Friluftsliv, ”Gör släpet längre och du gör vingarna kortare” heter det ju. Men är det inte släpet vi arbetar på? Varje ny uppfinning kan väl ge lättnader, men ökar behoven, binder oss fastare i småtterierna. Livet blir mer och mer invecklat. Vad släpar jag med mig som hindrar mig från mig själv och min fulla potential? Tankarna avbryts av närheten till världens ände, som visar sig inte alls vara någon ände. För här ligger det några kobbar och skär som det skriker och skränar omkring. Havstrutar, silvertärnor, svärtor och tordmular. Jag håller mig på behörigt avstånd och vänder kajaken mot de inre skären och hoppas finna en ny tältplats. Innanför de stora vågorna, bakom låga öar är det gått om sjöfågel, änder och gäss. Det har även han upptäckt, vilket skapar stor uppståndelse. Han har nu sällskap med ytterligare en havsörn och de ger bytesfåglarna inte en lugn stund. Väl framme vid min ö så har den en liten stuga, så när kvällen kommer tänder jag eld i den öppna spisen och somnar gott till lågornas dans.

Här i en liten, liten stuga som bara rymmer en brits, ett litet, litet bord vid ett litet, litet fönster som blickar mot den oändliga horisonten och en öppen spis, finner jag det nödvändigaste. Här vaknar jag av ärtsångarens kvitter, kokar mitt kaffe, strosar runt, fixar och donar. Världen utanför gör sig ibland påmind, men jag påminner mig om vad som just nu är det nödvändigaste för mig. Ensamhet och tystnad för sinnet. Inte för att mitt sinne är tyst. Icke. Men här ute får sinnet tid att låta det obekväma komma till tals med mig själv. Tanken djupnar och saker kommer till klarhet på ett annat sätt. 

Likt havsörnen vill jag också ha överblick och koll på situationen. Vara förutseende helt enkelt. Men samtidigt, hur lätt är det inte att jag fastnar, övertänker för och nackdelar och till följd att oron växer. Här ute blir livet tydligare och enklare på många sätt. Mindre invecklat om man så vill, för att referera till Nansen. När det stormar på havet och man befinner sig i en kajak gäller det att behålla lugnet. Bara då kan jag förhålla mig till nästa våg som sköljer över kajaken. När det stormar i mig kan jag slappna av i kropp och sinne. Bara då kan jag förhålla mig med klarhet till de oroliga ”vågorna” som sköljer över mig. De oroliga tankarna blir som spåren efter en tärnans flykt på himlen. 

Morgonen efter hemkomsten från skärgårdsturen, vem flyger över taknockarna och önskar mig välkommen hem, tätt följd av skränande gråtrutar?

Elementens fysiska närvaro


Tältet reste sig högt uppe på en klippa. 

Ärtsångarna gör nyfikna inviter. 

Vinden susar lätt i trädkronorna och för med sig rönnbärsblomornas karaktäristiska doft. 

Havet krusar sig och dimman lättar. 

Havstrutarna, skönheter i färg och form glider lugnt över vattenytan. 

Kaffet kokade upp och gjorde whiskyn sällskap ner i en strupe. 

Ön med dess grannar hälsar mig välkommen. 

Meditation

Lutad mot en solvarm klippa

Ser solen gå ner

Skärgårdens intensiva liv går till vila

Stilla vågskvalp

Femte dygnet 

Saker börjar komma upp till ytan

Jag är inte den samme nu som när jag startade min paddeltur

Vardagens känsloyttringar kommer till klarhet 

Mörka gamla monster drabbar mig från sidan som en kraftig våg som plötsligt sköljer över kajaken

Allt blir så avskalat här ute

Elementens fysiska närvaro öppnar mitt hjärta 

Tack värmande sol

Tack iskall vind

Tack svallande hav

Tack klippöar som givit mig plats att sova på

❤️

Drabbningarna på kaskelotön

Utsikt mot kaskelotön

Två tärnor, två trutar och två strandskator. Nära blåshålet på ”kaskeloten” befinner sig de två tärnorna. Ena truten ligger fem meter bakom, inte långt från vattenbrynet, medan den andre står på stjärtfenan. Strandskatan vandrar sakta längs ryggen och spanar. Strandskatan har stannat ett par meter bakom den liggande tärnan. Strandskata nummer två har ställt sig på ”kaskelotens” stjärtfena.

(Fundering: tärnparet verkar ligga på ägg, ena tärnan vaktar och jagar bort trutarna. 

Fundering nr 2: ligger truten också på ägg, den lägger sig på samma plats hela tiden?)

Vakttärnan lämnar sig position. Stjärttruten avancerar framåt och jagas genast av strandskatan. Truten landar vid den liggande truten. 

Rörelse! (Jag eller någon annan fågel)

Trutarna lämnar. Vakttärnan kommer tillbaka. Strandskatan likaså. Strandskata nr 1 står fortfarande på vakt bakom liggande tärna. Trutarna cirkulerar i luften, jagar bort en skrattmås. Ena truten lägger sig på sin plats och den andra ställer sig återigen på stjärtfenan. 

Rörelse!

Alla flyger upp. Tärnorna snabbast tillbaka och försvarar sin position. Trutarna cirkulerar i luften. Strandskatorna avvaktar längre bak. 

Tillbaka efter en kortare paddeltur.

Tärnorna ligger kvar på toppen. Strandskatorna smyger omkring och attackeras då och då av tärnorna. Trutarna verkar ha gett upp. Kommer dem så jagas de bort även av strandskatorna. 

Trutarna är nu tillbaka och avvaktar stilla vid kaskelotens bakre del. En strandskata har intagit position bland några grästuvor ett par meter bakom tärnan. Vakttärnan har inte synts till på ett tag. 

Vid rörelse flyger tärnan upp, hovrar runt, kollar läget och återvänder sen till sin plats. Kanske jagar bort någon strandskata först. Trutarna bidar sin tid, på avstånd. Tärnan som nu verkar ensam är ståndaktig. Ett plötsligt försök från en trut blev en aggressiv kamp i luften. Men nu är tärnan tillbaka och trutarna språkar intensivt med varandra på stjärtfenan innan hanen sätter på sin hona. Strandskatorna bryr sig inte. 

Allt lugnt. 

Tärnan ligger. Trutarna på stjärtfenan. En strandskata knallar fram och tillbaka. Truthanen vill gärna sätta på sin hona, kanske i brist på jaktlycka. En svan strax intill tittar på och doppar sen huvudet i vattnet. Trutarna sticker iväg. Svanen tar sen stjärtfenan i besittning. Strandskatan går till anfall, tärnan försvarar sig, trutarna anfaller strandskatan (tror de att den fick tag i något?).

Plötsligt är alla fåglarna i luften för ett större hot är på intåg, en havsörn.  När den har passerat återgår allt till hur det var innan. Tärnan ligger på topp, trutarna avvaktar och strandskatan spankulerar fram och tillbaka. Vart svanen tog vägen är det ingen som vet?

Solen är på väg ner och tärnan ligger på platsen den har bevakat hela dagen. Har den fått i sig nån mat kan jag undra?

När mörkret tätnar smyger strandskatan upp och lägger sig i grästuvan bredvid. Blickar möts. Efter ett tag kom även strandskatans parter och la sig, sida vid sida. Kanske natten kommer med ro. En vila inför morgondagens drabbningar…?

Morgontimmarna flyter på lugnt. Tärnan ligger kvar på topp. Strandskatorna håller sig borta. Trutarna håller på och kuttra med varandra en stund. Sen flyger den ena (honan?) och lägger sig där hon låg i går. Hanen håller till på kaskelotens stjärtfena. 

Hur är relationerna på ön? Tärnans mål är tydligast, vaka över de ev äggen. Trutarnas mål mer otydligt, bilda familj eller äta tärnans ev ägg, eller både ock? Har strandskatorna gått vidare mot nya mål?

Kanske det bara så här livet är? Allt sker på en gång, samtidigt?

Och så är drabbningarna igång igen. Strandskatorna är tillbaka och närmar sig. Truten anfaller från sin ”låtsas bygga bo plats”. Tärnan försvarar sig. Och tärna nummer två är tillbaka med intensiv försvarskraft. Naturens villkor- leva eller dö?

Och lugnet lägger sig på nytt. Efter ett tag vandrar strandskatan upp mot tärnparet. Stannar en liten bit från hanen som vaktar. De tittar på varandra. Tärnan 100 procent trygg i vad hans uppgift är. Och utstrålar det samma och strandskatan vänder om och går sakta därifrån….

© 2025 Kajakvandraren. Alla rättigheter reserverade.