Genom skogen, varmt och stilla, går mina steg.
I hängmattan vilar jag och vänder blad.
I sjökanten plockas det kaveldun och de späda skotten smakar milt och gott.
Kaffe kokas.
När mörkret faller så kryper graderna ner mot noll.
Stjärnklart och halvmåne.
Taltrastarna sjunger sakta och morkullan passerar.
Dovhjortarna brölar.
Tystnad…
…endast elden knäpper…
Mörkt
Sovsäcken kallar…
Ett av mina favorit ”hatobjekt”, planterad granskog! Får det ens kallas skog!?
Kan det vara vackert?!?
Nej, är mitt svar. I alla fall inte om jag ska följa mina invanda trosuppfattningar.
Jag har alltid valt mina skogarna utifrån vissa kriterier och undvikit det jag inte tyckt om.
Men…om jag nu ska dra lite paralleller till mitt eget sinne så uppstår där ju hela tiden saker som jag ibland gillar och ibland inte gillar. Och att jaga positiva upplevelser och undvika negativa sinnestillstånd gör mitt sinne till en krigsskådeplats.
Istället slappnar jag bara av och upptäcker att det som uppstår i mitt sinne, helt enkelt upplöses av sig själv, om jag bara låter det var som det är.
Så här går jag i denna planterade ”hatade” granskog, låter mina trossystem komma och gå som de vill och upptäcker i mitt avslappnade sinnestillstånd att jag kan njuta av denna ”skog” också!
I sluttningen ner mot en liten tjärn ligger jag i hängmattan, fågelkvitter och ändernas parningslek i vattnet. Solens värmande strålar gör mina ögonlock tunga. Jag slumrar en stund och vaknar…torra löv som prasslar med vinden, men något som lät som lätta fotsteg?! Blicken får fäste på något som rör sig på marken 5-6 meter bort. Detta något visar sig vara en padda som sakta tumlar nerför sluttningen. Plötsligt, från ingenstans uppenbarar sig en ormvråk på breda vingar, glider in mellan träden och fäller ut klorna och paddan har blivit lunch!
