Kajakvandraren

Långt in i skogen…ensamt, grånat och till åren gångna…ett minne…

Lunglav

Klafs, klafs…

Björnspår över myren gav lite björnfrossa…

…mer björnspår!

Lever ett underbart liv
Kanot i fantastisk miljö
Äventyr i forsar
Skogsvandring med god vän
Eld
Kaffekok
Björnspår och tjäderkluck
Dimma, minusgrader till soldyrkan på grånat timmer
Livet är ”njutbart”
Så här ligger jag och skådar den blå himlen och bland alla gosiga tankar dyker det också upp ensamhet, frustration, arrogans, avundsjuka…men när blicken söker sig till den blå himlen och för en kort stund är avslappningen total, utan att jag behöver intala mig nått tillgjort att ”det är som det är” eller ”allt är helt perfekt”.

Utan i min egen upplevelse verkligen känna att allt som dyker upp i mitt sinne är likvärdigt och endast är en dynamiskt energi som vill vara till nytta.

Elden falnar
Några ensamma lågor kvar
Benen trötta efter vandring över myr
Genom hänglavsdraperade granar
Glöden flämtar
Sovsäcken är varm
Orrarna spelar ett förspel inför morgonens batalj
Mörkret tätnar och natten tar över
En ripa skrattar innan ögonlocken sluter sig.

Morgondimma…

…och orrarna spelar

Ripskit

Alltid uppkopplad

Sprängticka som kokas till nyttigt thé

Igår var det min 52:a födelsedag (men egentligen är jag 28 ?). Den startade med att regnet smattrade på tarpen jag låg under, i en skog långt bort, men i en miljö som jag älskar. Min kompis Anders och jag har paddlat ett par dagar, genom is och hagel och sen vandrat i ett fantastiskt skogslandskap några dagar. Vi bestämde att stanna en natt extra (trots att vi hade lämnat det mesta av vår mat i depå där vi drog upp kanoten) så därför blev det ingen tårta på sängen (i sovsäcken) utan bara nyponsoppa, brödrester och kaffe.
När elden slocknat och allt var nedpackat i ryggsäckarna vandrade vi mot kanoten och längtan efter ölen vi hade lämnat där. Men naturligtvis dök det upp en mysig plats där vi bara måste tända en liten eld och koka det sista kaffet på. Hittade även ett par överblivna Maryland Cookies.
Sitter där och halvslumrar i solskenet, falnade eldens rök kittlar näsan, en spillkråka landar i gammeltallen och en lavskrika visslar ödsligt i grantoppen……så går även mina tankar denna dagen till min käre pappa som gick bort just denna dag för ett år sedan. Minnet av honom lever på nåt sätt vidare i mina skogsvandringar ❤️
Hur dagen slutade?
Med hemfärd till fler goda vänner, samtal och bastu ?

Kanoten glider ut på den spegelblanka sjön.
Paddlarnas stilla plask är det enda som bryter den totala tystnaden.
Euforin av att vara här, mitt ute i ingenstans blir till glädjetjut.
Inget är som väntat.
Större delen av sjön är isbelagd, utom vid vissa stränder, där vi sakta glider fram och undrar…hur långt kan vi komma?
Det tar till slut stopp och vi hittar en lägerplats på en ö. Vindskydd och ved.
Yxans hugg i tjärvedsstubbar och när lågorna slickar veden kommer doften. Den gudomliga tjärvedsdoften…
När det börjar skymma kommer dimman krypandes ner från bergen och sveper in omgivningen och när regnet börjar strila sakta…kryper vi ner i sovsäckarna.

Mitten av maj
Minusgrader på natten
Snöfall över sjön
Kanoten glider framåt
Jämna lugna tag
Tills isen ligger i vägen
Full fart framåt
Paddlarna hugger
Vi drar oss framåt
Och når öppet vatten
En stilla tanke om hur det blir på tillbakavägen
Det blir som det blir
Vi letar oss upp mot sjöns ände
Och tråcklar oss uppströms i en small å genom myrlandet
Älgen möter oss på hemvägen
Och vår självupphuggna ränna genom isen är fortfarande farbar
Tjärveden kokar nyponsoppa med hembakat bröd
Mörkret faller och det är mitten av maj…
…pärlugglan hoar!

En glad paddlare 🙂

Anders har alltid önskat sig en egen ö!

I detta vindskydd lämnade vi kanoten och en del av packningen innan vi vandrade in i Tjåbergets skogsreservat…

…fortsättning följer…