Kajakvandraren

Glider genom hamnen, förbi stilla lyftkranar.
Ljusgrå dager.
Rundar Gråens sydspets.
Vinden tilltar.
Här fylls luftrummet med mängder av sjöfågel…ljudet av långsamma, tunga vingar och oräkneliga små snabba.
Solstrimma längs horisonten, denna årets mörkaste dag.
Plötsligt är jag omringad av 20-talet nyfikna sälhuvuden, de följer mig på min väg ut mot öppet hav.
Vågorna ökar och jag rider fram…

Äntligen…denna ö har jag längtat efter att övernatta på. På en klipphylla med finfin utsikt och i lä från de nordliga kulingvindarna reste jag mitt tält.

Den är inte så stor, denna ö, men fantastiskt många fina platser att upptäcka. Klippväggar, flata hällar, knotiga klätterhallar, täta enesnår, men framför allt…klippor att hoppa omkring på och sprickor att krypa ner i.

Jag kränger mig ner mellan klippväggarna, sprickan är en halvmeter bred och 3-4 meter djup, och där nere sätter jag mig en stund…några ormbunkar har fått fäste, stenbumlingar är fastkilade och fungerar som ett tak…här nere är vinden tyst och jag omsluten. I denna spricka mellan världarna, den där uppe och den där nere, finner jag även vägen in mellan den yttre och inre världen…

Natten rusar in med vindar på 15 sekundmeter, men tältet förblir orörligt.

Vinden
Vaknar i tältet.
Vinden tilltog i styrka under natten.
Men tältet står i lä.
Utanför…hör jag vinden från olika håll.
Lyssna…
Suset i buskar och träd, vinandet över havet, trycket mot tältduken, farten över den kala klippan, bruset innanför kapuschongen, dånet när den slår vågorna mot klippan. Hör hur den vandrar fram över landskapet…tilltar i styrka…lugnar sig och försvinner bort som en krusning över vattenytan…
Vinden skiftar hela tiden, kall eller varm, ibland tyst och försynt och ibland rasande utan hänsyn till omständigheterna.

Havet
Kajaken älskar detta, glida fram över vattenytan, skära genom vågorna och ibland hoppa över dem, med salta stänk och blå himmel, från ö till ö, där lägereldar och kaffekok avslutar dagarna.

Mitt i allt detta…mitt sinne. Liksom vinden, ständigt skiftande…helt enligt ovanstående omständigheter, förnöjsamt och euforiskt och trots ovanstående omständigheter, till att plötsligt vara rasande och ångestladdat.

Vinden är bara som vindar är, på väg nånstans men utan destination.
Mitt sinne likaså och låter jag det bara vara så, utan att försöka ändra dess innehåll och riktning, är jag jag, som vinden…