Dom kallar på mig
Jag hörde dem när jag klev iland på ön, medan jag lagade mat, på kvällen och på natten….
Och på morgonen som kom med stiltje och sol. Kajaken gled över den spegelblanka ytan, ut mot de yttersta öarna, mot de som på mig kallar…
Här ute, på gränsen till deras fristad, lägger jag upp paddeln och blir sittande…lyssnande….
Deras råmanden, ylanden, sången som aldrig tystnar, frustanden och pustanden…tillsammans ligger de
En ensam gråsäl cirkuler kring mig, iakttar, dyker, kommer upp, synar mig igen och simmar sen bort…
Jag sitter kvar, förundrad…en känsla av vördnad och tacksamhet fyller mig…
På väg tillbaks till ön ändras vädret, moln glider in från havet och får kobbarna runt mig att sväva…
