Kajakvandraren

Vad räknas i livet?
Lever ute i skärgården, paddlandes i min kajak, blå himmel och frisk vind, jag lever det liv jag älskar.
Då upptäcker jag att jag räknar en massa saker…dagar, matransoner, vatten, nätter i tält, fågelarter, olika djur, bränsle till köket…jag försöker på detta vis tillrättalägga min tillvaro, ordna den efter bästa förmåga och även hitta en bekräftelse på vem jag är och vart jag ska.
Jag märker också att flera av mina tankar går om, liksom ett ältande. De har också olika skepnader beroende på var jag befinner mig, här i skärgården, hemma, på jobb eller med vänner. Ofta handlar det också om att jag dras till de bekväma tankarna och vill helst undvika de obekväma.
Men egentligen, vad räknas?
Finns det något som jag bombsäkert kan räkna med?
Förutom döden, vad kan jag räkna med, till vad ska jag sätta min tillit?
Ligger på den varma klippan och skådar upp i det blå, vindens sus och vågornas skvalpande och här och nu blir allt mycket enkelt…
I denna avslappning blir mitt sinne likt den blå himlen, oändlig och allomfattande. Det spelar inte nån roll på vad mitt sinne går i gång på, för allt är i grund och botten likvärdigt. Energi som jag bara behöver förhålla mig till.
Just relax and recognize that my mind is like the vast blue sky.

Mörkret tätnar och dagens sysslor är avklarade.
Och här står jag.
Igen.
Och upptäckte att så här har jag gjort varje kväll, innan det är dags att dra igen tältets dragkedja inför natten.
Helt orörlig blir jag stående och liksom smälter in i landskapet, iakttar, lyssnar på ett helt annat sätt än under dagen…
Dagen fyller sig själv, ofta med mycket tekniska ting. Inte bara kameror som ska fungera utan även mat som ska lagas så att bränslet räcker hela turen, paddelteknik, klädvård, packa upp och ner lägerplatser, organisera påsarna i kajaken, förhålla sig till väder och vind, kartläsning mm.
…under dagen agerar min kropp efter bästa förmåga i förhållande till förutsättningarna.
Men nu, när natten sänker sig, ”backar” jag in, ”sjunker” ner, ”växer” fast där jag står och blir ett med något…något som för en stund observerar sig själv.