Kajakvandraren

Efter ett par dagar med sol och vårkänning gav jag mig ut ”dagen efter” då dimma och gråa moln tornade upp sig över sundet. Kajaken gungade i vågorna och likt mina tankar de senaste dagarna, gick det upp och ner. Vindstilla eller vågor, stabilt eller oroligt sinne…havet är bryr sig inte och inte heller mitt sinne om jag inte betonar alla historier.

Låter vågorna komma som de gör och mitt sinne är som havet…storslaget och vidsträckt…

Söder om Gråen möter jag istäcket. Det sträcker sig så långt ögat når, hela Lundåkrabukten är isbelagd. Till fots drar jag kajaken på isen, rundar den södra udden och hoppas att det är isfritt i djuprännan vid varvet. Men icke, isen sträcker sig minst 75 m ut. Gå tillbaka? Bära kajaken över hela ön? Nej, hoppar i kajaken och med två spetsiga stenar drar jag mig ut mot det öppna vattnet. Isen blir mindre stabil ju längre ut jag kommer men efter några osäkra, svettiga ögonblick glider den till slut ner i vattnet.

Ett ”stenkast” hemifrån finns en strand som andas lite vildmark. Att så här nära staden kunna hänga upp hängmattan, tända en eld och känna sig långt ifrån allt och alla är grymt. Jag älskar denna plats!

Paradisstrand

Blåstång

Sälskalle

Rundar Hakens fyr efter en paddling över ett skumpigt hav. Vågorna kom från söder med en vindhastighet på 8 – 9 m/s och satte god fart på kajaken. På norra sidan försvinner vågor och vind och jag glider med solen i ögonen längs en strand som för tankarna till ett annat hav…

Kajaken glider upp bland sand och sten och där, vid branten, finns två träd med perfekt avstånd mellan sig.

Överfarten

Natthärberget

Mellan två länder

Ligger i hängmattan, stilla vågskvalp, några måsar tjattrar, himlen mörknar sakta, solen dröjer sig kvar med en glödande rand vid horisonten…då upptäcker jag det…de två träden som hängmattan är uppspänd mellan, det ena är levande och det andra är dött. Så här hänger jag bokstavligen mellan livet och döden!