Kajakvandraren

Horisonten ligger alltid på samma ställe. Precis där havet möter himlen. En tunn linje med en kraft att förföra.
Att paddla i den yttersta skärgården bland kobbar och skär, där havsörnen glider runt på span och där gråsälarna flåsar mig i nacken, är berusande. Men blicken går ständigt mot den tunna linjen och jag känner dragningskraften och på något sätt vill fören på kajaken vrida sig mot den. Och plötsligt händer det, paddeltagen ökar i intensitet, rytmen blir monoton och blicken låser sig i fjärran och innan jag hinner reagera är det bara jag och havet…

Hur många gånger jag har sovit under bar himmel har jag ingen aning om. Många är det i alla fall. Och nu sitter jag framför en eld igen, liggunderlag och sovsäck är utrullade. Lågorna knäpper i granveden och trastarna sjunger sina vemodiga strofer. Magen är nöjd, kaffe och whisky värmer gott. Solen sjunker snabbt nu och färgar trädtopparna gyllene ovanför mig. Kylan börjar göra sig märkbar och jag flyttar närmare elden.
Erfarenheten av flera utenätter känns trygg men ändå är det som om jag upplever allt på nytt…dofter, ljud, kyla/värme, detaljer, skogen…sinnena föds på nytt varje gång…

Från mörkrets inbrott till jag går och lägger mig

Morgonstund

Nattens kyla har skapat

Larvgöra

Dagbrottet där de bröt…

…vit fältspat

Kluven