 |
| Musselstranden, Hven SO |
Öronmaneten, namnet kommer av de fyra blekrosa eller svagt gula könsorganen som sitter mitt på maneten och ser ut som öron eller ringar. De blir vanligen ca 25 cm men kan bli ända upp till 40 cm och är lätt blåaktiga eller skära.
De kan leva både uppe vid ytan och på djupen och lever av planktonalger, fisklarver, hoppkräftor och encelliga djur. De kan använda hela kroppen till att samla mat med och om bytesdjuret behöver dödas eller bedövas så använder de sina bränntrådar eller munarmar. Bränntrådarna är korta och hänger längs kanten under maneten. Munarmarna är vita gelearmar som sitter vid munnen på mitten av manetens undersida. Bränntrådarna och munarmarna är täckta av ett stort antal nässelceller. Dessa är för svaga för att människor ska känna av dem mer än obetydligt förutom i ansiktet (ögon och läppar) och på annan extra känslig hud. Öronmaneter är byten både för olika fiskar, fåglar och även andra maneter som till exempel brännmaneter.
Maneter växlar vanligen mellan en fastsittande polyp-generation och en fritt simmande medusa-generation. Medusan är det geléaktiga stadium som alla som vistas vid havet om sommaren brukar lägga märke till. Polyperna är det däremot få som upptäcker. De blir nämligen sällan större än 1 centimeter och de sitter ofta fästade under t.ex. klippor, stenar och alger.
Öronmaneten förökar sig könligt under sommaren.
När äggen kläckts stannar larverna kvar hos honan några veckor. Därför brukar man i slutet av sommaren och början av hösten kunna se gulaktiga klasar av planula-larver på honornas munarmar. Varje hona kan bära på upp till 1 miljon 0,1-0,6 mm stora larver.
När larverna är tillräckligt mogna simmar de ner mot bottnen. Där utvecklas de till små fastsittande polyper, vilka under hösten knoppar av en ny generation av några få millimeter stora manetmedusor. De övervintrar förmodligen mest på eller nära botten. På våren kommer de upp till ytan. Tillväxten sker sedan snabbt, så att på en månad har medusorna blivit vuxna med en diameter på 15-25 cm.
Öronmanetens polyper kan bli flera år gamla medan medusorna knappast kan bli ett helt år gamla i våra vatten.
Öronmaneterna, havets älvor, deras dans är sårbar, värdig och full av ”divine grace”.
