Kajakvandraren

Tillbaks på en av mina favoritöar, den med en liten stuga att bo i. Blev genast varse att den redan var bebodd. För precis till vänster om dörren, under taket, hade nämligen ett par sädesärlor flyttat in. Det var svårt att inte undgå varandra. Men vi försökte anpassa oss så gott det gick. Var jag inne kunde jag höra om de var taketboet, då väntade lite innan jag gick ut. Satt jag utanför dörren kunde de gå omkring på klipphällarna och göra små ryttlande flygförsök för att se om det var okej att flyga in. Till slut var det inga problem för dem att göra så.
Respekt och samförstånd ❤️

Blodmånen på väg upp

Ett stilla liv, själv på en ö, hav och vind, kalla bad och fågelkvitter och en oändlig horisont.
Med en tid som fungerar annorlunda, som lättare synkar sig mot min egen puls och samtidigt förvånar mig.
Att sitta på dörrtröskeln, strax efter solen vaknat, dricka mitt kaffe och känna att detta är livet, mmm, det tycker jag om.
När det skymmer byter ön skepnad, mörkret ändrar något med formen, ljuden blir annorlunda och plötsligt finns det något nytt att upptäcka. Rörelserna blir långsammare och jag upptäcker att jag ofta bara står still på nån klippa och låter mig omslutas.
När skymningen har övergått till mörker och morkullan slutat flyga, går jag in i min stuga. För att lägga mig? Nej. Då tänder jag en brasa i den öppna spisen och vid det lilla bordet med det lilla fönstret sammanfattar jag dagen tills ögonlocken säger gonatt.

Nötter,russin, choklad, saltat kött, ost lagad i en sandstensgrotta i Kaltbach och whisky från Bunnahabhain.

På väg ut i Missjö naturreservat i en tid då slånbärs blommorna blommar för fult.
Detta örike har gäckat mig ett par gånger tidigare med sina kraftiga vindar som hindrat mig att utforska dess yttersta kobbar och skär. Då har jag istället varit tvingad (av säkerhetsskäl) att vara fastblåst på nån ö (nån gång upp till fyra dagar) i väntan på ett säkrare paddelväder.
Denna gång är vindarna måttliga och jag har bestämt mig för att lära känna Missjö på mitt sätt. Det blev tre öar med två nätter på varje. Och för varje ö kom jag längre och längre ut mot horisonten.
Alltings obeständighet.
Havet, vågorna ändrar sig beroende på det omgivande landskapets form.
Vinden eller vindarna låter olika, känns olika och beter sig olika.
Att anpassa paddlingen, musklerna i min kropp och läsa av allt som sker, slappna av och flyta in i skärgårdslivet och bara vara.
Tänker på mig som en besökare i relation med alla de som i långa tider har levt sina liv här bland de yttersta öarna. Vilken kunskap de måste ha besuttit. Hur de olika skiftningarna i vädret har talat till människorna och gett dem råd inför olika beslut, små som stora. Var går fisken nu? Dags att söka lä? Det blir regn och storm i morgon (och det utan SMHI).
Själv planerar jag mycket utifrån deras väderapp. Men att sakta paddla bland öarna och bo ett par nätter på varje har gjort att min kännedom om detta örike har ödmjukt ökat.
Tacksamhet.

Mitt sinnes mörkaste vrår
Med grubblerier och besatthet
Det plågas och lider
I stillhet och vila
Det skiner med klart ljus
Med oändlig tacksamhet och förundran
För alltings inneboende klarhet

Stormen Malik drog in med ett vattenstånd på 72 cm över det normala. Och med vågtoppar upp mot två meter så förändrades Sandbergens strandlinje.
Det uppenbarades vid en vandring dagen efter. Då hade havet dragit sig tillbaka till 49 cm under det normala. Och vattenytan låg spegelblank.
Gamla, vissna vassfält hade klippts av och rötterna låg blottade.
Inte ett spår av de flera års höga ålgräsmattorna.
Stränder hade sköljts rena på sand och uppenbarat fler och nya stensamlingar.
Själva sandstränderna hade havet flyttat längre ut till följd att små öar hade bildats. Branterna uppvisade bitvis nytt utseende. Skikt med tegellera har kommit i dagen.
Pga det låga vattenståndet kunde vandringen bitvis ske på det som i normala fallet är havsbotten.
Och havet var fortfarande grumligt efter den kraftiga omrörningen.