När jag närmar mig kobben som de har inmutat så kommer den ena mig till mötes.
Cirklar runt några varv och berättar något samtidigt.
Jag slår läger på större holme med utsikt mot havstrutön.
När jag reser tältet kommer mina grannar på ljudligt besök, för att strax återvända till sitt.
Deras ö är typ 10 m lång och 4 m bred och 1 m hög, inlandsisslipad och helt kal på växtlighet.
De står ofta mitt uppe på, traskar omkring eller dricker vid vattenbrynet.
När de inte tror att någon tittar riktar de drömmande sina blickar mot horisonten…
…är de som jag?
Lite senare förstod jag att havstrutarna var två ansvarstagande vuxna, då två småttingar plötsligt uppenbarade sig på klippan. En av de vuxna försvinner iväg, flyger bort, helt utom synhåll. Återvände efter ca 20 minuter, glider 100 m strax över vattenytan, landar och kastar upp vad den har i krävan. Ungarna är snabbt där och förser sig av läckerheterna.
Solen belyser sina sista strålar på den lilla kobben med den lilla havstrutefamiljen. De fullfjädrade trutarna förbereder sig för den korta men kalla sommarnatten, där överlevnad är beroende av värmande vingars beskydd.
Sitter vid den sista glöden och värmer mina händer. Plötsligt dyker det upp två svärtor, de kommer in lågt och kretsar ett par varv över mig. De fångar upp solens sista strålglans i sina fjäderdräkter, kolsvarta med de vita vingspegeln, allt med solnedgångsfärgade moln som bakgrund.
Havstruten som seglar längs med vågdalarna, strax över vattenytan, ibland utom synhåll, för att plötsligt komma fram just där en våg möter en kobbe och kastar upp en skummande fontän högt upp i luften.
