Kajakvandraren

Rundar Gråen med sina vindsnurror. Vingarna dånar långsamt och monotont. Söder om ön är havet fyllt med is. Paddlar genom sjok av is som driver genom sundet. Bitvis är isen mer solid. Längs iskanten finns det gott om fågel. Hundratals svanar springer på vattnet med klapprande fötter och med tunga vingslag lyfter de och landar efter en stund längre ut till havs. Plötsligt fylls himlen av mängder av visslande små vingar när dykänderna lyfter och passerar över huvudet på mig. Runt omkring ligger sothönsen tryggt som en stor svart matta.

Fika på ett isflak medans sälarna tittar på.

Minusgrader och vind från sydost. Drar kajaken genom lågvatten och issörja medans de hundratals sothönsen drar sig längre ut. På öppet vatten börjar vågorna att skölja över kajaken och sakta bygga upp ett ispansar på kajaken.
Paddlar söderut och utanför Gråen möts jag av drivande isflak. Innanför har isen lagt sig längst in som en ispropp och hindrar vidare framfart. Tar satts och kajaken glider upp på ett stort isflak och lägger sig för en kort stund av avslappning 🙂

Jag vet att man inte ska jämföra men….

Vandringen startade bland vinterkala bokar vars löv färgar marken gyllene av solens sneda strålar. Det prasslar när fötterna letar efter stigen. 
Även bäcken gömmer sig i lövmattan där den slingrar sig ner mot ravinen. Jag följer efter…
Ravinen spränger sig in i landskapet bland tjock ”granplantering”, resliga bokskogar och sumpiga alkärr. Bäcken porlar över små vattenfall och fötterna sjunker lagom mjukt ner i den halvfrusna markytan. 

Efter en timmes vandring höjer sig stigen och landskapet ändrar plötsligt karaktär. Det är nu min jämförelse börjar…
I minnet befinner jag mig genast strax öster om Jokkmokk.1986, dagarna mellan jul och nyår skidade jag och en kompis på Serri skogssameby’s marker. Månen sken och våra skuggor blev långa där vi sakta pulsade fram över den snödjupa myren. När vi nådde skogskanten slog vi läger. Elden tändes och mat lagades. Den vintern var det så kallt (-40 grader) att när vi satt vid elden och värmde våra fötter så smälte undersidan på kompisens HellyHansen – sockor bort. Inte förrän han stoppade ner fötterna i kängorna märkte han det. 

Anledningen till denna återkoppling i minnesbanken är att jag nu har kommit ut på Djurholmen. Stigen har blivit en väderbiten spång. Lövträden har bytts ut mot småtallar och små myrar där liarna för länge sedan skar vinterfoder till kreaturen. Vem vet idag vad myrslåtter var för något? Mossen ramas in av en obruten skogsridå vilket får en att känna sig långt borta från allt och alla. Nu dyker nästa minne upp…

Jag är nu på Koppången, Orsa Finnmark, början av Juni och vintern har inte för så länge sedan släppt sitt grepp. Landskapets alla fåglar har återvänt till de få som har övervintrat i detta karga land. Här breder myrarna ut sig i det oändliga och bryts av med ”öar” av gammelskog. Tallarna här är flera hundra år och på vissa växer den sällsynta och giftiga Varglaven. På tallarna kan man också hitta ristningar (dåtidens ”tags”) från dalkullorna som här hade sin arbetsplats när de vallade kreaturen om somrarna. Lutad mot en ensam gammeltall, nyss uppstigen från sovsäcken, elden ryker fortfarande efter morgonens kaffekok, sitter jag och spanar på fågel. Korpen med sitt ”klångande”, storspovar och enkelbeckasiner med sitt visslande och spillkråkan med sin trumning och till det dansar några tranor. 
I detta vackert karga landskap var livet helt enkelt en fråga om att överleva med alla stående medel, både för människor och djur, det visar inte minst den av björn nyss urrivna myrstack som jag passerar på hemvägen. 

Sitter uppe på Djurholmens utsiktstorn och jämför och funderar. 
Denna lilla myrmark i skåneland…stjärtmesarna flyger mellan trädtopparna och över allt, med sitt vakande öga, glider den nattsvarta korpen i hemligt förbund med Oden.