Kajakvandraren

Vad mer kan jag behöva? På en liten ö i skärgården, stugan har en golvyta på fyra kvadratmeter, en säng, öppen spis och ”tv-skärmen” består av ett litet fönster med utsikt mot horisonten…där utanför färgar kvällssolen klipporna gyllene och det matchar fint mot havets djupblå…
…tidigare…
…havets vågor stänker över kajaken medan jag snirklar mellan låga klipphällar vid skärgårdens gränsland…de lite större klippöarna som det är möjligt att gå iland på, där brosklaven växer rikligt på hällarna och malörten dominerar i klyftorna, är den perfekta örnspaningsplatsen…senare när kajaken har lagt till för natten, kvällsdoppet avklarat och magen har fått sitt, tänder jag eld i spisen, kokar kaffe och sätter mig framför ”skärmen”…

Skymningen kommer fort nu på hösten och mörkret lägger sig i stugan som för tillfället har sin ljuskälla från den öppna spisen där veden livligt knäpper.
Här på bästa platsen på jorden, visst , jag njuter till 100% och skulle inte vilja byta detta mot något annat, så lever mitt sinne sitt eget liv. Trots de perfekta omständigheterna med lyckorus, så finns det också tillfälle för sorg och längtan. Från eufori till total obekvämhet är kliven ibland inte långa. Men med en kort stund av avslappning inser jag att allt som uppstår i mitt sinne egentligen är likvärdigt i sin natur om jag bara låter bli att beskriva det. Och där är den…den absoluta totala…Närvaron!
Närvaron som uppstår när jag inte värderar mina upplevelser i något som jag vill ha eller något som jag inte vill ha. För ett kort ögonblick blir allt magiskt.

Med ryggsäcken packad för två dagar i skogen lämnar jag bilen och följer stigen över myr och genom granskogar. Efter en halvtimmes vandring ändrar landskapet karaktär. Lövskogen tar vid med bok och ek och jag följer en stengärdsgård. Beundrar allt arbete som krävdes för att hägna in markerna för olika ändamål, bl a för att hålla ordning på kreaturen…plötsligt prasslar det till bland buskarna…och där en ko…och genast landar tidsmaskinen ett par hundra år bakåt i tiden…
Här, mitt i skogen bland små kullar och gamla ekar, ett litet torp med tillhörande hage, går jag tillsammans med kor, kalvar och en tjur. Allt omgärdat av stenmurar, praktiska och vackra.
Lämnar den ålderdomliga, men funktionella hagen och närmar mig den lilla tjärnen. Här tar sumpskogen vid och jag får klafsa i blötmossan och balansera på stockar över bäckar. Det är varmt och svettigt och doppet i tjärnen svalkar skönt.
Torkar och vilar en stund på liggunderlaget innan jag åter befinner mig i en granskog där jag strövar runt på måfå tills jag upptäcker att jag inte är där jag trodde mig vara! Med hjälp av solen och några höjdkurvor på kartan kunde jag konstatera att jag svängt av kraftigt åt vänster. Detta medförde som slumpen ofta gör, att man hittar nya stigar genom livet.

Myrens läckerhet…tranbär.

Vadå?

Sovplats vid regnväder.

Skymningen faller och jag slår läger. Ved samlas och stål möter flinta och vips sprakar en brasa. Kaffe kokas och mörkret tilltar. En kattuggla ropar och till slut är natten så svart som den bara kan bli. När elden falnar blir alla små ljud tydligare. Prassel bland löven från de små, jordlöpare och minigrodor…för att plötsligt överröstas av en brunstig hjort som brölar.
Elden slocknar och allt blir öronbedövande tyst och svart och genom glimtar i lövtaket kan jag ana natthimlen…

Och vips…

Lämnar man stigarna kan man hitta riktiga ”djungelparadis”.

Underbara Zolo!