Kajakvandraren

Framme.
Ryggsäcken på ryggen.
Vandrar längs osynliga stigar.
Tid förflyter obemärkt.
…
Lyssnar.
Spejar.
Var finns det vatten, hur är vindriktning och vedtillgången…
Och inte att förglömma…platsens skönhet.
…
Lägret byggs, vindskydd, eldstad, samlar ved, hämtar vatten, lagar mat…sen lägger sig mörkret…
…kattugglan tystnar när dimman kommer krypandes…
…ved läggs på ved…
…kaffe och whisky värmer strupe och mage…
…dansande lågor kallar på nattens äventyr…

Tranorna ropar vid morgontimmarna.
Blåser liv i glöden.
Kaffepannan på elden.
Gröt i magen.
Lägret rivs och spåren döljs.
Vandringen fortsätter…tills en ny lägerplats hittas och allt börjar om…

Och nu börjar vildmarken svara i enkla ordalag.
Livet i skogen är avskalat, det grundläggande kommer i fokus, ordna skydd för natten, värme, matlagning över eld, sitta och ligga på marken…mitt sinne öppnar sig och kopplar upp sig mot kanaler som ligger djupt nedärvda i mitt DNA.
När jag sen sitter i mörkret med blicken i lågornas flämtande dans, vindens sus i trädkronorna och bäckens porlande…då är jag hemma.

Sen tillkommer i dessa vårdagsjämningstider tranor och gäss som sträcker förbi, talgoxens sittsitu, solen som kommer fram efter nattens regn, hooo…ho ho ho hooo, den nyfikna ekorren och korpen som ropar under fullmånens sken.

Innan morgonkaffet

Efter morgonkaffet

Snart regn

Mums

Månen lysen med sitt milda sken när jag börjar min vandring.
Träden med sina nakna grenar kastar långa skuggor där jag sakta letar mig fram i mörkerskogen.
Väl framme tänder jag min eld och reser mitt tält och timmarna smyger sig förbi midnatt innan jag kryper ner i sovsäcken.

Morgonen vaknar i stillhet när solen visar sig över trädtopparna på andra sidan ravinen.
Jag ligger kvar och låter solstrålarna sakteliga leta sig längre och längre in i tältet innan det blir frukost.

Frostiga löv efter nattens minusgrader.
Ingen vind ger liten möjlighet för solens strålar att värma.
Elden brinner konstant.

Tystnad
Bäcken stilla porlande och småfåglarnas tjatter när föda letas bland trädens kronor.
Korpen klongar förbi emellanåt, bara för att kolla läget….

…solen försvann bakom trädtopparna på andra sidan ravinen innan klockan slog fyra.
Ved har samlats för att räcka till efter midnatt.

Kattugglan ropar trevande när mörkret faller.
Aftonstjärnan går upp i söder och månen i nordost, därefter mulnar det på med lite regn som följd.

Morgonen kommer en kort stund med sol, därefter sveps hela landskapet in i dimma.
Elden dansar stilla…

Snörar på mina ”trotjänare”, Lundhags Vandra 11 Mid, och beger mig upp till min skog. Ryggsäcken är packad för två dygn.

Följer djurstigarna nedför branten, över rasmassorna från istiden.
När jag når ravinens botten reser jag tältet och samlar så mycket ved jag kan innan mörkret faller.
Kaffe kokas på vatten från bäcken och köttet grillas.

När mörkret sen omsluter mig vandrar tankarna bakåt…
…bakom tältet, en ruin, stenmurar, någon har byggt nån sorts inhängnad.
Människan har hämtat sitt levebröd från dessa skogar genom många tider. Samlare, jägare, svinaherdar.

När svinen var instängda för natten och elden tänd och magen mättad. Vad låg dem och tänkte på då?
Samma som jag kanske?
Kroppskänningar efter dagens vandring, oroliga tankar, tacksamhet eller längtan efter kärestan där hemma.

Bäcken rinner där den har gjort i långliga tider och dess brusande söver mig sakta till söms.

Regnförberedelse

Morgonen efter regnet