Kajakvandraren

– Stopån, vi åker upp till Stopån.

– Du har ett möte på kvällen?

– Efter det?

– Nja, sen är det fotboll, men sen kan vi åka!

………

00.30 packade vi in i bilen och åkte norrut.

Nattsvarta skogar passerade vi på vår färd.

Nästan 20 grader varmt var det när vi startade, när vi kom fram var det 2,5. På med ryggsäckarna och in i det svarta dunklet. Kylan kröp in under kläderna och efter ett par kilometer sprakade elden och kaffe kokades.

Samtal tills vi anande att det ljusnade, då styrde vi stegen uppåt, mot Litåberget…

…där uppe mötte vi solen som just klev upp över trädtopparna.

Efter en vandring över myrar, genom skogar med mycket torrträd, ner för en brant och där porlade Stopån. Vi skuttade och hoppade mellan stenarna, perfekta äventyrsparadiset, badade i fallen eller bara ett stilla iakttagande vid de lugna, kluckande småbäckarna…

Litåberget

Soluppgång vid 04-tiden

När väntan blir för lång…

Tretåig hackspettens karakteristiska hackmönster

Stopåns övre flöden

Stora fallet

Lilla fallet

Jag o kompisen

Omsluten – av obrutna skogshorisonter. Närhet – en del av skogen. Andas – tillsammans.

Korpen kretsar vakande över skog o folk. Den ser landet från ovan och sänder signaler till högre makter. Där nere under trädens kronor, en annan makt som smyger i natten, en omdanare av stora mått. Resultatet, ett virvarv av trädstammar som gör framkomligheten begränsad.

Nu sprakar elden och röken håller myggen lugna. Natten sänker sig och korpen tystnar. Men några hårda plask i vattnet förtäljer att någon just har vaknat…