Mörkret tätnar och dagens sysslor är avklarade.
Och här står jag.
Igen.
Och upptäckte att så här har jag gjort varje kväll, innan det är dags att dra igen tältets dragkedja inför natten.
Helt orörlig blir jag stående och liksom smälter in i landskapet, iakttar, lyssnar på ett helt annat sätt än under dagen…
Dagen fyller sig själv, ofta med mycket tekniska ting. Inte bara kameror som ska fungera utan även mat som ska lagas så att bränslet räcker hela turen, paddelteknik, klädvård, packa upp och ner lägerplatser, organisera påsarna i kajaken, förhålla sig till väder och vind, kartläsning mm.
…under dagen agerar min kropp efter bästa förmåga i förhållande till förutsättningarna.
Men nu, när natten sänker sig, ”backar” jag in, ”sjunker” ner, ”växer” fast där jag står och blir ett med något…något som för en stund observerar sig själv.