Kajakvandraren

Horisonten ligger alltid på samma ställe. Precis där havet möter himlen. En tunn linje med en kraft att förföra.
Att paddla i den yttersta skärgården bland kobbar och skär, där havsörnen glider runt på span och där gråsälarna flåsar mig i nacken, är berusande. Men blicken går ständigt mot den tunna linjen och jag känner dragningskraften och på något sätt vill fören på kajaken vrida sig mot den. Och plötsligt händer det, paddeltagen ökar i intensitet, rytmen blir monoton och blicken låser sig i fjärran och innan jag hinner reagera är det bara jag och havet…