Kajakvandraren

Vad mer kan jag behöva? På en liten ö i skärgården, stugan har en golvyta på fyra kvadratmeter, en säng, öppen spis och ”tv-skärmen” består av ett litet fönster med utsikt mot horisonten…där utanför färgar kvällssolen klipporna gyllene och det matchar fint mot havets djupblå…
…tidigare…
…havets vågor stänker över kajaken medan jag snirklar mellan låga klipphällar vid skärgårdens gränsland…de lite större klippöarna som det är möjligt att gå iland på, där brosklaven växer rikligt på hällarna och malörten dominerar i klyftorna, är den perfekta örnspaningsplatsen…senare när kajaken har lagt till för natten, kvällsdoppet avklarat och magen har fått sitt, tänder jag eld i spisen, kokar kaffe och sätter mig framför ”skärmen”…

Skymningen kommer fort nu på hösten och mörkret lägger sig i stugan som för tillfället har sin ljuskälla från den öppna spisen där veden livligt knäpper.
Här på bästa platsen på jorden, visst , jag njuter till 100% och skulle inte vilja byta detta mot något annat, så lever mitt sinne sitt eget liv. Trots de perfekta omständigheterna med lyckorus, så finns det också tillfälle för sorg och längtan. Från eufori till total obekvämhet är kliven ibland inte långa. Men med en kort stund av avslappning inser jag att allt som uppstår i mitt sinne egentligen är likvärdigt i sin natur om jag bara låter bli att beskriva det. Och där är den…den absoluta totala…Närvaron!
Närvaron som uppstår när jag inte värderar mina upplevelser i något som jag vill ha eller något som jag inte vill ha. För ett kort ögonblick blir allt magiskt.