Efter ett par dagar med sol och vårkänning gav jag mig ut ”dagen efter” då dimma och gråa moln tornade upp sig över sundet. Kajaken gungade i vågorna och likt mina tankar de senaste dagarna, gick det upp och ner. Vindstilla eller vågor, stabilt eller oroligt sinne…havet är bryr sig inte och inte heller mitt sinne om jag inte betonar alla historier.
Låter vågorna komma som de gör och mitt sinne är som havet…storslaget och vidsträckt…
Söder om Gråen möter jag istäcket. Det sträcker sig så långt ögat når, hela Lundåkrabukten är isbelagd. Till fots drar jag kajaken på isen, rundar den södra udden och hoppas att det är isfritt i djuprännan vid varvet. Men icke, isen sträcker sig minst 75 m ut. Gå tillbaka? Bära kajaken över hela ön? Nej, hoppar i kajaken och med två spetsiga stenar drar jag mig ut mot det öppna vattnet. Isen blir mindre stabil ju längre ut jag kommer men efter några osäkra, svettiga ögonblick glider den till slut ner i vattnet.
