Vi lever i ett socialt/mediabrus, brukar det sägas. Men i två dygn har vi nu befunnit oss i Ämåns ljudbrus. Vatten som forsar förbi och som aldrig sinar. År ut och år in, tusentals år, och flödet bara fortsätter. Jag trollbinds av vattnet och fascineras av dess vägval. Stenar och klippor finns i dess väg och bildar då olika stora vågor (stående våg, som är på samma plats hela tiden pga sten).
Jag märker hur dessa stående vågor drar till sig min uppmärksamhet.
Ungefär som i livet. Det som jag upplever ger jag min uppmärksamhet. Om det är något positivt jublar jag eller om det är något negativt blir jag rädd eller deppig. Den eviga kampen med att vilja ha det ”positiva” och vilja bli av med det ”negativa”.
Väldigt lätt blir min upplevelse något som jag tror är min sanning och genast börjar jag analysera, mixtra o trixa med det jag upplever och till slut blir det lätt en ”stående våg” i mitt liv. Varför inte som vattnet bara slappna av och se att allt bara ”flödar” förbi.
Vattnet är till sin natur i ett avslappnat tillstånd. Det är bara för oss att inse…att det är vi med 🙂
Monica Katarina säger:
♥️
23 maj, 2018 — 21:05