Vinden
Vaknar i tältet.
Vinden tilltog i styrka under natten.
Men tältet står i lä.
Utanför…hör jag vinden från olika håll.
Lyssna…
Suset i buskar och träd, vinandet över havet, trycket mot tältduken, farten över den kala klippan, bruset innanför kapuschongen, dånet när den slår vågorna mot klippan. Hör hur den vandrar fram över landskapet…tilltar i styrka…lugnar sig och försvinner bort som en krusning över vattenytan…
Vinden skiftar hela tiden, kall eller varm, ibland tyst och försynt och ibland rasande utan hänsyn till omständigheterna.
Havet
Kajaken älskar detta, glida fram över vattenytan, skära genom vågorna och ibland hoppa över dem, med salta stänk och blå himmel, från ö till ö, där lägereldar och kaffekok avslutar dagarna.
Mitt i allt detta…mitt sinne. Liksom vinden, ständigt skiftande…helt enligt ovanstående omständigheter, förnöjsamt och euforiskt och trots ovanstående omständigheter, till att plötsligt vara rasande och ångestladdat.
Vinden är bara som vindar är, på väg nånstans men utan destination.
Mitt sinne likaså och låter jag det bara vara så, utan att försöka ändra dess innehåll och riktning, är jag jag, som vinden…
