Tillbaks på en av mina favoritöar, den med en liten stuga att bo i. Blev genast varse att den redan var bebodd. För precis till vänster om dörren, under taket, hade nämligen ett par sädesärlor flyttat in. Det var svårt att inte undgå varandra. Men vi försökte anpassa oss så gott det gick. Var jag inne kunde jag höra om de var taketboet, då väntade lite innan jag gick ut. Satt jag utanför dörren kunde de gå omkring på klipphällarna och göra små ryttlande flygförsök för att se om det var okej att flyga in. Till slut var det inga problem för dem att göra så.
Respekt och samförstånd ❤️
Ett stilla liv, själv på en ö, hav och vind, kalla bad och fågelkvitter och en oändlig horisont.
Med en tid som fungerar annorlunda, som lättare synkar sig mot min egen puls och samtidigt förvånar mig.
Att sitta på dörrtröskeln, strax efter solen vaknat, dricka mitt kaffe och känna att detta är livet, mmm, det tycker jag om.
När det skymmer byter ön skepnad, mörkret ändrar något med formen, ljuden blir annorlunda och plötsligt finns det något nytt att upptäcka. Rörelserna blir långsammare och jag upptäcker att jag ofta bara står still på nån klippa och låter mig omslutas.
När skymningen har övergått till mörker och morkullan slutat flyga, går jag in i min stuga. För att lägga mig? Nej. Då tänder jag en brasa i den öppna spisen och vid det lilla bordet med det lilla fönstret sammanfattar jag dagen tills ögonlocken säger gonatt.