På väg ut i Missjö naturreservat i en tid då slånbärs blommorna blommar för fult.
Detta örike har gäckat mig ett par gånger tidigare med sina kraftiga vindar som hindrat mig att utforska dess yttersta kobbar och skär. Då har jag istället varit tvingad (av säkerhetsskäl) att vara fastblåst på nån ö (nån gång upp till fyra dagar) i väntan på ett säkrare paddelväder.
Denna gång är vindarna måttliga och jag har bestämt mig för att lära känna Missjö på mitt sätt. Det blev tre öar med två nätter på varje. Och för varje ö kom jag längre och längre ut mot horisonten.
Alltings obeständighet.
Havet, vågorna ändrar sig beroende på det omgivande landskapets form.
Vinden eller vindarna låter olika, känns olika och beter sig olika.
Att anpassa paddlingen, musklerna i min kropp och läsa av allt som sker, slappna av och flyta in i skärgårdslivet och bara vara.
Tänker på mig som en besökare i relation med alla de som i långa tider har levt sina liv här bland de yttersta öarna. Vilken kunskap de måste ha besuttit. Hur de olika skiftningarna i vädret har talat till människorna och gett dem råd inför olika beslut, små som stora. Var går fisken nu? Dags att söka lä? Det blir regn och storm i morgon (och det utan SMHI).
Själv planerar jag mycket utifrån deras väderapp. Men att sakta paddla bland öarna och bo ett par nätter på varje har gjort att min kännedom om detta örike har ödmjukt ökat.
Tacksamhet.
Mitt sinnes mörkaste vrår
Med grubblerier och besatthet
Det plågas och lider
I stillhet och vila
Det skiner med klart ljus
Med oändlig tacksamhet och förundran
För alltings inneboende klarhet
