Hemma!

Det är sent på eftermiddagen när jag packar ryggsäcken för en övernattning i skogen. Efter en halvtimme är jag framme och hänger på mig packningen och går in i granskogens dunkel. Fortfarande lite sol uppe…
På en gång infinner sig det magiska. Jag märker det först på hur fötterna tryggt hittar sin väg genom landskapet, sen på min andning. Det är som om hela jag pulserar med omgivningen, träd, stenar, luften, stigen…
Följer den markerade leden, längs spångande blötmarker och ålderdomliga stenlagda körvägar, sen väljer jag att kliva av. Stigen byts mot ett otrampat täcke av boklöv

Framme. Ved samlas. Solen sjunker snabbt ner bakom ridån av träd och jag drar eld på en sticka och vips sprakar en munter brasa.

Sitter vid elden som brinner med små lågor, där blicken kan vila, under tiden tätnar mörkret runt omkring till en kompakt svart vägg där jag mellan trädtopparna skymtar enstaka stjärnor…här är mitt hem.

Långt borta, vinden som låter som en trafikerad bilväg, ljudet ändrar karaktär, blir till ett stilla tjut och sen till ett prassel när lövverket i trädtopparna börjar röra sig. När vinden rasslande passerar över mig böjer sig grenarna lätt, för att sen försvinna bort genom dalen.

Sen blir det åter tyst. Bara en kattuggla som hoar strax intill.

Det sista jag gör innan jag kryper ner i sovsäcken är att jag lägger på en stor ticka (trädsvamp) på elden…

…och på morgonen när allt är förvandlat till aska tar jag och lägger några tunna grenar på stället där jag la tickan och blåser försiktigt. Och se…där under…glöder det, och vips sprakar brasan igen.