Solens strålar får leta sina vägar ner genom det kompakta lövverket. På samma sätt får jag leta mig fram längs branten, genom snår, ormbunksskogar, oräkneliga omkullfallna trädstammar. Ibland uppenbarar sig djurstigar som jag följer. Till slut glesnar skogen till en liten äng med mossbetäckta stenmurar som bildar raka linjer. Ravinen omsluts här av rasbranter på båda sidorna och bäcken porlar sakta…här stannar jag för natten.
När jag kryper ner i sovsäcken är det becksvart…bara genom det täta lövverket anar jag den mörka himlen.
Morgonen kommer med gröt och kaffe. Djurstigarna slingrar sig djupare in i dalgången, korpen ropar över trädtopparna och hjortarna springer undan brölandes.
Vandrar i ett landskap som slår mig med djup förundran och varje steg känns som heligt.
