Framme.
Ryggsäcken på ryggen.
Vandrar längs osynliga stigar.
Tid förflyter obemärkt.
…
Lyssnar.
Spejar.
Var finns det vatten, hur är vindriktning och vedtillgången…
Och inte att förglömma…platsens skönhet.
…
Lägret byggs, vindskydd, eldstad, samlar ved, hämtar vatten, lagar mat…sen lägger sig mörkret…
…kattugglan tystnar när dimman kommer krypandes…
…ved läggs på ved…
…kaffe och whisky värmer strupe och mage…
…dansande lågor kallar på nattens äventyr…
Tranorna ropar vid morgontimmarna.
Blåser liv i glöden.
Kaffepannan på elden.
Gröt i magen.
Lägret rivs och spåren döljs.
Vandringen fortsätter…tills en ny lägerplats hittas och allt börjar om…
Och nu börjar vildmarken svara i enkla ordalag.
Livet i skogen är avskalat, det grundläggande kommer i fokus, ordna skydd för natten, värme, matlagning över eld, sitta och ligga på marken…mitt sinne öppnar sig och kopplar upp sig mot kanaler som ligger djupt nedärvda i mitt DNA.
När jag sen sitter i mörkret med blicken i lågornas flämtande dans, vindens sus i trädkronorna och bäckens porlande…då är jag hemma.
Sen tillkommer i dessa vårdagsjämningstider tranor och gäss som sträcker förbi, talgoxens sittsitu, solen som kommer fram efter nattens regn, hooo…ho ho ho hooo, den nyfikna ekorren och korpen som ropar under fullmånens sken.
