Landskapet genombryts av små bäckraviner där strömstaren leker. De torrare delarna höjer sig som platåer där bokskogen bildar vackra salar. Där skogsbonden (i början av 1900-talet) lämnade sitt torp breder den planterade granskogen ut sig.
Att vandra från den ljusa bokskogen in i den betydligt mörkare granskogen där man möter gamla stengrunder av de senaste bosättarna är en tidsresa som sätter fart på fantasin.
Trastarna sjunger i skymningen,
Elden tänds, mat lagas och kaffe kokas,
Morkullan drar förbi med sitt knorrande och psipande,
Till slut är mörkret kompakt och trädens siluetter kan bara anas,
Det ända som sen återstår är bara jag, elden och vindens sus…
Korpen väcker mig i gryningen,
Ännu en stund innan solen tittar fram över trädtopparna,
Prisar mitt fantastiska liggunderlag,
Slumrar…
När solen har orkat upp tar även jag mig ur sovsäcken och drar eld på en sticka, gröt och kaffe kokas,
Ett par tranor krångar sig förbi medan hackspetten trummar,
Där är den plötsligt…stenen, klippan…ligger där mitt i skogen och ”äger”. Som världens mittpunkt och alltings självklarhet! Sprickan talar om att allt ändå inte är som man kanske först tror, utan här öppnar den upp för andra världar…
